Helene Holenstein

Jag är uppväxt i Tyskland men började först fotografera här i Sverige. Eftersom min man hade en systemkamera som han inte använde började jag med den och gick en kurs på folksuniversitetet (hos Danilo Giannini). Sedan var det flera års paus, på grund av småbarn och flytt fram och tillbaka mellan Tyskland och Sverige. Efter det gick jag en kurs till hos Lanfranco Babbaro och ett helt år fotoskola på June folkhögskola, och just nu är jag mitt i ett projektår på June.

📸Minns du ögonblicket då du kände att ”det här med foto, det är min grej”?

Fanns det en särskild bild, händelse eller känsla som fick dig att fastna?

När jag flyttade tillbaka till Sverige saknade jag diabilderna från min pappa men jag var säker på att jag hade lånat ut dem till min bror, men han kunde heller inte hitta dem. Känslan att förlora de bilderna gjorde det möjligt att förstå min pappas förlust eftersom jag var för liten för att förstå vad som hade hänt när han gick bort. Samtidigt var det ett tecken för mig att jag skulle sluta att bara fokusera på hans bilder och ta egna istället. Mitt i min fotoutbildning hittade min bror bilderna igen. Jag fastnade rätt snabbt eftersom jag älskar att skapa något kreativt och jämfört med alla andra hantverkhobbys som jag har är fotografering enklast och snabbast att omsätta och samtidigt mångsidigt.

Det som fascinera mig mest är att man upptäcker världen med nya ögon när man börja tänka foto.

📸Vilka motiv dras du mest till – och vad är det som gör dem så lockande för dig?

Det är faktiskt blommor. De är alltid tillgängliga, det vackraste som finns och de har tålamod när jag experimenterar. Tex när solen skiner genom fönstret är det omöjligt att inte ta fram min kamera. Ibland är det bildelar, eftersom jag gör produktbilder åt min man. Det är nästan lika roligt fast jag inte har ett bilinteresse och då måste jag dubbelkolla med min man om mina kreativa vinklar är de som visar delen på rätt sätt.

Porträttfotografi är en spännande utmaning och jag har några idéer som jag vill testa framöver. Samtidigt är motivet inte det som är mest relevanta för mig, utan det kan vara vad som helst, det är mer fotograferingen och skapandet i sig som är kul.

📸När man tittar på dina bilder, vad vill du att man ska känna eller upptäcka?

Jag försöker att fånga in något mer än bara motivet – och det hoppas jag att betraktaren också kommer att upptäcka, att bilderna väcker en känsla, funderingar som kanske påminner om måleri. En av mina vänner sa att mina bilderna passar till mig. Att uttrycka mig själv genom bilder är nog det jag vill få fram.

📸Hur ser din kreativa process ut – från idé till färdig bild?

Hur växer en bild fram hos dig?

Idéer dyker upp när som helst i vardagen – det är bara en utmaning att omsätta dem brevid jobb och familj.

Jag försöka oftast att avbilda verkligheten på ett abstraherat, konstnärligt sätt och skapa bilder som förblir dolda för ögat (genom långa slutartidar till exempel.)  Jag vill framförallt skapa bilder som är minimalistiska, tidslösa och mjuka.

Ibland har jag en tydligt bild framför mig som jag vill skapa, ibland har jag en idé som utvecklas till något helt annat under en kreativ process.

📸Hur arbetar du med efterbehandling?

Har du någon särskild stil, metod eller favoritknep när du redigerar?

Jag redigera mina bilder i Lightroom. Jag älskar att testa olika filter men oftast är det bara lite justeringar som jag gör. När en bild behöver för mycket tid i redigeringen är det ett tecken att bilden helt enkelt inte är bra. Min favoritfunktion är "dehaze" men åt hållet "lägga på haze" så klart.

📸Färgbilder eller svartvitt – vad ligger bakom ditt val?

Jag älskar i stort sätt svartvita bilder och det första jag testar i Lightroom är om bilden funkar i svartvit. Oftast blir jag besviken när motivet funkar bättre i färg, men det kan bara bilden bestämma. Jag fotar även analogt, och då föredrar jag svartvit film.

📸Vad betyder BFK för dig, och hur har klubben påverkat ditt fotograferande?

Fotoklubben var ett bra sätt att komma igång och är fortfarande en bra utmaning att ta bilder regelbundet. Att ta bilder efter tema kan vara roligt, och att visa upp för andra som kan foto istället för "bara" familjen och vänner är nyttigt. Att träffa ett urval av vad jag vill visa är en spännande process inom mig själv – själv tvivlar jag framförallt på att lämna in bilder som är medvetet oskarpa/ överexponerade ...– då ser jag juryn framför mig som tänker att jag inte klarar av rätt kamerinställningar.

Att lyssna på föreläsingar av olika fotografer varje månad är alltid väldigt inspirerande och givande!

📸Finns det någon fotograf eller konstnär som inspirerat dig lite extra på vägen?

Jag lyssnar på en tysk fotopodcast som har rätt exceptionella fotografer som gäster. Det finns många som inspirerade mig bara för att de visade mig att fotografi är så mycket mer än att bara avbilda verkligheten och att det tydligen inte finns några gränser alls! Det är till exempel bilder av Donata Wenders och Stefan Heyne som ändrade mitt sätt att se på fotografering. Just nu är jag mycket insprerad av Sally Mason och Lena Granefelt.

📸Har du någon bild eller något projekt som betyder något alldeles särskilt för dig – och varför?

I och med att jag är “nybörjare”, så har jag inte fotograferat så lång tid än – och det som är spännande är att det är en process som pågar i mig och den syns även i bilderna. Det känns som att alla bilder är viktiga i den processen, även de som jag inte (längre) är nöjd med – eller kanske framförallt de. Men det som hjälpte mig mest i min process var året på June fotoskola som var jätte intensivt och har lagt en bred grund. Projektåret som jag är mitt i uppskattar jag för att jag har möjligheten att fokusera på mitt eget bildspråk och jag är faktiskt glad över lite tidspress och föreskriven inlämning. I projektåret är det en utställning och en fotobok som är slutresultatet, vilket tilltalar mig eftersom jag ser på fotografi som ett hantverk som jag vill kunna hålla i handen.