Margareta Unemyr

Margareta Unemyr är en framgångsrik fotograf som under årens lopp har belönats med en rad priser – lokalt, nationellt och internationellt. Vi fick möjlighet att samtala med henne om hennes syn på fotograferandet, skapandeprocessen och drivkraften bakom bilderna. Ta del av intervjun, låt dig inspireras – och njut samtidigt av Margaretas personliga och uttrycksfulla fotokonst.

Hur började ditt fotointresse egentligen – var det en slump eller en plan?
Det hela började faktiskt mer som en praktisk lösning än en genomtänkt plan. På våra resor hade jag ofta sällskap av Göran, som gärna fastnade i varje gathörn för att fota. Till slut insåg jag att jag antingen kunde fortsätta stå bredvid och vänta – eller själv plocka upp kameran och se vad jag kunde göra med den. Så småningom blev det en naturlig del av mina resor och så småningom också en passion.

Minns du första gången du kände ”wow, det här med foto är min grej”?
Det var nog när jag deltog i en av klubbens fototävlingar och faktiskt vann. Den känslan – att någon annan såg något i mina bilder, att de kunde stå på egna ben i en tävlingssituation – det gav mig en riktig skjuts. Då kände jag att jag inte bara knäppte kort, utan faktiskt fotograferade på riktigt.

Vilka motiv fastnar du oftast för – och vad är det som lockar i just dem?
Jag dras mycket till människor. Deras uttryck, kroppsspråk och ögonblicksbilder i vardagen fascinerar mig. Oavsett om det är barn, äldre eller någon mitt i livet, så finns det alltid något unikt i hur en person möter sin omgivelse. Jag tycker om att försöka fånga de små, ofta förbisedda detaljerna som säger något om vem de är eller vad de känner i just det ögonblicket.

Om man tittar på dina bilder, vad hoppas du att man ska känna eller upptäcka?
Jag vill gärna att mina bilder ska beröra betraktaren på något sätt. Det behöver inte alltid vara stora känslor, men jag vill att bilden ska väcka en tanke eller en nyfikenhet. Kanske undrar man över människan på bilden, kanske känner man igen sig själv, eller så lockar bilden fram något helt nytt.

Hur går det till när du skapar – från första tanke till färdig bild?
Jag tänker ofta i serier eller kollektioner. Istället för att se varje enskild bild som något isolerat vill jag gärna att de tillsammans ska kunna berätta en historia eller förmedla en känsla. Det gör också att jag redan när jag tar bilder funderar på hur de hänger ihop och kompletterar varandra.

Hur jobbar du med redigering – har du någon egen stil eller favoritknep?
Redigeringen är för mig en lekfull del av processen. Jag provar gärna olika effekter och verktyg i programmen och ser vad som händer. Någon gång hittar man det där lilla extra som förhöjer bilden. En återkommande detalj i mitt bildspråk är min förkärlek för svarta bakgrunder, som jag tycker ger en dramatik och ett fokus som passar många motiv.

Är du mest en färg- eller svartvit-person, och varför?
Jag arbetar med båda, men ibland märker jag att en bild helt enkelt blir starkare i svartvitt. Utan färgerna får uttryck, former och kontraster större utrymme, och det kan göra bilden både mer tidlös och mer intensiv. Samtidigt finns det motiv där färgerna bär hela känslan – så jag vill inte välja bort något av det.

Vad betyder BFK för dig, och hur påverkar klubben ditt fotograferande?
Klubben är en plats för gemenskap och inspiration. Det är väldigt givande att få se andra fotografers bilder och deras sätt att uttrycka sig – man lär sig hela tiden av att jämföra, diskutera och inspireras. Att delta i tävlingar är också en viktig del för mig. Det gör att jag pressar mig själv lite extra, samtidigt som jag får chansen att visa upp mina bilder för en publik långt utanför min egen krets.

Finns det någon fotograf eller konstnär som inspirerar dig extra mycket?
Det finns många stora namn man skulle kunna nämna, men sanningen är att min största inspiration ofta kommer hemifrån. Min man är den som pushar mig, ger nya idéer och får mig att våga utvecklas.

Har du någon favoritbild eller fotoprojekt som ligger dig lite extra varmt om hjärtat?
Ja, en bild som fortfarande berör mig djupt är från en liten avlägsen by på landsbygden i Myanmar. Det var över 40 grader varmt och jag såg en liten pojke sitta vid ett fönster. Hans blick var sorgsen, nästan allvarlig bortom hans år, och i händerna höll han en enkel leksak gjord av gamla CD-skivor trädda på ett snöre. Den bilden har fastnat hos mig – inte bara för att den är stark visuellt, utan för att den påminner mig om mötet, känslan och den där korta stunden av mänsklig närhet.